Stäng
RSS 2.0

23 oktober / "Jag kunde avskytt det..."

 
"Jag kunde nog avskytt det om det inte varit just du, istället njuter jag. I varenda liten del av dig kan jag borra in mitt ansikte. Jag kan låta läpparna, sakta utforska, vandra över din kropp. Jag kan njuta av att bara vara,  nära. För att jag älskar hela dig, just därför? Tänk att något så otroligt, något så fantastiskt, på samma gång också är det mest naturliga? Att något som borde mötas med vördnad blivit en ren och skör självklarthet. Ibland bekymrar det mig. Ibland, men inte alltför ofta. För nog vill jag att du skall rycka till när jag, naken, spatserar förbi. Att du skall rysa varje gång jag, ömt, kysser din nacke? Nog vill jag. I samma stund vill jag att du skall se oss som en självklarhet. Att du skall ta ordet VI förgivet samtidigt som du inte tar mig förgivet. Kanske är det en enorm skillnad? Kanske ligger det en stor tyngd i just det ordvalet? Vi, mig.

Och jag minns de åren då jag kunde gråta när du gick. När ångesten alltid förknippades
 med ensamheten? Du var lika mycket min. Ändå kunde jag plågad vrida mig av olust till tanken på att du skulle vara någonannans? Helt oprovocerat. Vi var nog bara barn. Med det inte sagt att det inte var kärlek. För det var det. Gränslös kärlek! 

Och jag kan hela dig, varenda del.  Jag kunde avskytt det om det inte varit just du; Närheten. Istället njuter jag. I varenda liten del av dig kan jag borra in mitt ansikte. För att du är min människa, "

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback