Stäng
RSS 2.0

12 april / Min nya blogg.


Bloggade på min nya blogg och glömde helt att jag inte delat varken garderobsnyheter, tankar eller helgens händelser med er här, så dumt. Just nu kollar jag på Robinson Love Edition och kräks galla över den mobbning som pågår. Jag tror att jag, fullständigt, tappar hoppet om människan ibland. Jag slutar liksom aldrig att förvånas över dumheter, över rygghugg, skitsnack och falska rykten. Över svek, skvaller och dylikt. Hur mår dessa människor, egentligen? Förstår de själva vad de håller på med? Inser de själva hur de egentligen mår och varför de agerar som de gör? Vad grundar det sig i? Varför? Och slutligen, vad gör man åt det? När jag var i yngre tonåren tänkte jag att "vi är ju inga barn längre, ändå betér sig folk så". Senare i livet tänkte jag "vi är ju inte tonåringar längre" och fortfarande tappas hakor till vuxna människors beteénden intill röster som skriker att "det är ju för helvete vuxna människor"? Det tycks aldrig hjälpa. Kansk handlar sådana beteénden snarare om personlighet än ålder? Det må vara tydligt. Och min oförmåga att förstå är en glädje. För hur ofta är man egentligen glad över saker man inte förstår sig på? 

Imorgon är det måndag igen och då talar Hanna och Ellinor, måndagspepp, återigen om diverse goa ämnen, tankar och känslor. Har ni inte lyssnat på dem tycker jag åtminstone att ni skall ta er tid och lyssna på avsnittet om vänskap. Det är mina tankar rakt av, mina värderingar rakt igenom. I ett "jag kunde inte sagt det bättre själv" hänvisar jag dit, antar jag. Och jag slås av tanken att "undrar om de som är enligt vad de talar om förstår det själva", likt mobbarna jag talar om ovan? Och intill glömska och galla avslutar jag nu, trots att ni inte kan se vad jag publicerat på det nya? Hon må vara knasig. En egenskap bättre än elak.

29 mars / Stänga ner bloggen här?

 
Med avsaknad av smink och med en boll på huvudet ropar jag nu något som liknar, "Hallå-å, jag är hemma". Dock en vecka i efterhand. Mycket har hänt sedan vi sist sågs? Jag har haft en fantastisk vecka i Taurito med allt vad det innebar, tappat den lilla bränna fyra soldagar gav och vise versa. Ha! Jag har dock samlat på mig lite inspiration hit, skrivit ner det i ett block och är redo att dela. Det kommer dock inte ske här så länge till då denna blogg kommer att stängas ned inom en snar framtid. Motsägelsefullt? Inte alls. Ni ska få se. 

18 februari / Genialitet & könsord.

 
 
/ Två snapshots från idag / 
 
"Ofta är det mer värt att skratta åt än att sörja över" sa Tornving, allvarsamt, i direktsändning igår. Jag smakar förtjust på meningen och är beredd att hålla med till punkt och pricka. Så självklart, så genialiskt? För visst är det väl så då småsaker i vardagen går snett, att man snarare borde skratta än att låta illska och vrede ta överhand? Jag som suckar så djupt, att en bil skulle kunna blåsa iväg, när jag tappar något eller som alldeles för ofta, för mig själv, säger otrevliga könsord av irritation...Moget? Givande? Inte ett dugg. Fullkomligt onödigt, såklart. Hädanefter skall jag flina lite, eventuellt himla med ögonen men definitivt inte mer än så. För ett skratt förlänger livet? Och jag vill alltid leva.

5 februari / Småprat och trender?

 
 
Bilder ifrån Cypern, Fig Tree Bay, 2013 . / 

Jag önskar att jag kunde säga att jag är en såndär superpositiv, härlig människa som alltid tar allting med en klackspark och inte ser några problem alls. Först då skulle man ju vara "hipp" och inne, härlig och allt det där som är så satans. Sanningen är att jag inte alls är sådan, åtminstone inte i alla lägen, inte när det gäller mig själv. "Jag har alltid sån otur" är känslan jag har angående situatuioner jag hamnar i och ja, det bekräftades väl ännu lite mer när jag idag, efter 1 månads (läs: sedan lunginflammation nummer 1 av 4 hoppade på mig för snart 3 år sedan!) sjuk, förkyld, okej, förkyld, okej, vaknade upp med riktig halsont. Tvingade mig därför att somna om, trots att jag fullkomligt avskyr att sova länge, och gick senare upp för en långfrukost i ett tyst och tomt hus, borta. Därefter tog jag mig ut i snön för lite frisk luft och fortsatte vidare hem för lunch. Jag försöker verkligen vara positiv, uppskatta småsaker och hela tiden vara tacksam vilket jag verkligen är men ibland är det okej att vara lite sur över småsaker som försämrar livskvalitén en aning (i negativa tankebanor, läs: mycket)? Ha!  Egentligen är jag så tacksam, lycklig och älskar livet SÅ mycket. Jag är glad över att vara frisk, stark och vara en del av den fina familj jag fått äran att födas i. Vad är ni tacksamma över? Kanske skulle jag lista några favoriter just nu? 

Favoriter och dylikt just nu: 
Produkter: Concealer, hårinpackning och handsprit. En täckande räddning, en vårdande räddning och en förebyggande. / Tankar: Jag är lyckligt lottad, frisk och stark. / Ätbart: Sötpotatis fries, nötsmör och grönkålschips med flingsalt. / Dryck: ICAs "I love Eco" snabbkaffe med stevia - Hello coffein & sötma. / Cravings: Helt frisk ifrån influensor & dylikt, sol, vårshopping. /  Längtan: PARIS baby. 



15 januari / ifrån hjärtat.

 
"Det finns en sorg i tanken på, som jag försöker att förtränga , 
Kan inte ens förmå mig att förstå

Av det som hänt finns spillror kvar, 

En flisa från det gågna?

Och det är inte endast vad vi väljer, som vi spar.
Rädslor av passerat, ofrivilligt leva kvar? 
-
Långsamt vaknar uns av förståelse till liv, 

Från minnen som vi formar?

Spillror blir till bitar, vi simpelt kasta bort 
Att ödsla energi, är livet allt för kort

"Men ändå finns en sorg i tanken på, den vill jag blint förtränga 
och
 sanning vilar tätt inpå, omöjlig att förvränga? "

/  

Det är nog när kroppen vilar som hjärnan tar sig friheter att skriva? Ogenomtänkt och rätt fult, oförståeligt på något vis? Men åtminstone rakt ifrån hjärtats arkiv. Jag undrar just hur mycket som får plats där inne, inuti. Att så stora känslor, ord, ryms på en sådan liten yta? Ha. "Lika luddigt som annars?"  Intill mitt söta armband som jag fick av världens finaste extra släktingar, min pojkväns morbror och fru <3

11 januari / Perfektion?

Jag bara tänkte en tanke, om perfektion. Vad är det egentligen och vem har bestämt att ingen är perfekt?

Vad tänker du på om du smakar på ordet? Ja, kanske inte endast smakar utan snarare tar en överdrivet stor tugga vilken gör dig oförmögen att, närmsta minut, stänga munnen. Tugga ett tag, svälj efterhand och fundera under tiden över vad du verkligen ser. Existerar det eller ser du just ingenting alls? Troligtvis ser du någonting. Ett någonting som inte stämmer överens med vad människorna omkring dig ser, då de tar samma gigantiska tugga. "Det ligger i betraktarens ögon" ? Precis som så mycket annat. Kanske ser du mediernas bild av "perfektion", förhoppningsvis ser du din egen. Och oavsett om dessa bilder är likvärdiga är de okej, så länge du är okej med dem, så länge det är din bild. Din egen sammansättning av psykiska och fysiska egenskaper, djupa som ytliga. Din egen. 

För vem har bestämt att "ingen är perfekt" snarare än att "alla är det"? Kan vi inte bara göra om tanken, förändra i ett "alla är perfekta, på sitt eget vis"? Inte för alla, men för någon. Kanske kunde världen då bli en smula härligare. För vad är egentligen vitsen med ordet "perfektion" om man ändå skall påstå att det inte existerar? Vi har väl inte övriga ord för ingenting? Alla ord betyder ju ändå någonting även om ett flertal av dem är upp till var och än att bestämma. Egentligen är de flesta adjektiv ord vi själva får bilda oss en bestämelse av. Vad betydelsen av adjektiv som fin, bra, dålig, högljudd, ja - you name it, är är ofta upp till var och än? Vad som är fint för mig behöver inte vara det för någon annan, och vise versa, men att säga att det inte existerar gör vi väl ändå inte på grund av det?

Perfektion skulle väl kunna vara en sammansättning egenskaper inklusive dess brister? Då skulle det möjligen kunna existera. För hur rolig skulle världen vara utan en rad brister som finns i form av egenskaper vi saknar? Hur skulle vi kunna imponera på någon med en egenskap om alla hade den? Hur skulle vi kunna vara olika, om vi alla hade likvärdig potential inom alla områden? 

Jag vill tro på tanken om att vi alla är perfekta på vårt eget vis. Defintivt inte för alla, men för någon. Det gäller bara att hitta den/dessa "någon" och omge sig med dem. Och viktigast av allt: Att själv vara en utav dem. "Så vad tänker du på om du smakar på ordet? Ja, kanske inte endast smakar utan snarare tar en överdrivet stor tugga vilken gör dig oförmögen att, närmsta minut, stänga munnen. Tugga ett tag, svälj efterhand och fundera under tiden på vad du verkligen ser. Existerar det eller ser du just ingenting? Troligtvis ser du någonting. Tänk vad häftigt om det "något" var du själv." 

'Bara en flummig morgontanke. Yrvaken, drömmande eller fortfarande sovandes? Man kan ju undra.'

4 november / Ren tystnad, en illusion?

 
Och i samma stund som hon ställer sig frågan besvaras den i ett nekande "Det får de inte".  Hon hör en suck utan målande adjektiv lämna munnen medan hon flyttar de nakna benen ännu lite närmare, intill kroppen. Ja, nog är det så, förtydligar något därinne jakande. Nog är anledningen till att orden blir rader, till allmän beskådan, just att de inte får plats inuti kroppen som nu kurats ihop till en boll, ett knyte medan mörkret tagit henne i beslag? Det är som om hon försöker bunta ihop dem, tankarna, få dem att rymmas. Ändå ryms de inte utan intar något som ser ut som en böjning av samma ord, men som egentligen är av annan betydelse. "De rymmer". Omöjliga att behärska, springer de vilt sin väg, då sällan ur den mun som alltid annars står på glänt, som ständigt är i rörelse. Mer ofta ur fingrarna? De säger att det ligger någon slas terapi i det, de som kan något  och hon tänker förstrött att de säkerligen har rätt. Det är som om det enda sättet att bli av med dem är att låta dem lämna som de vill? Och när munnen inte tycks vara en möjlighet, en väg att ta, hittar de andra. Som nu? Egentligen fanns det inte ens någonting att säga, men så gjorde hon det, trots allt? Sa något, utan att egentligen säga något alls? Egentligen är det nog ren tystnad du precis skådat? Kanske är det endast en illusion? Det står inte någonting ovan, ingenting alls? 'Hon hör ytterligare en suck lämna munnen varpå hon flyttar de nakna benen ännu lite närmare hakan och i vad som liknar ett leende. Ett nekande spelar på repeat. "Det får de inte" säger hon högt för sig själv, nej, uppenbarligen inte. 

2 november / Inlägget De älskar att läsa?

Jag får en stark känsla av att många människor älskar att höra andras svagheter. För att känna igen sig, för att själva bli upplyfta? Ja, av olika anledningar. Att känna att man har något gemensamt är ju super. Dock tycker jag främst att det är bra om det stannar där. Att försöka lyfta sig själv genom andras brister, misslyckanden och svagheter anser jag vara en värdelös handling, oattraktiv. Dock kan jag dela min gårdag med er. Och av vilken anledning den, eventuellt, känns skön att lyssa på lägger jag mig inte i. The ugly truth; Hoppade ur sängen, pigg och härlig. Laddade med en superfrukost delux, gjorde naglarna lite fina och plockade fram kvällens outfit. Kände mig rätt stark och laddade med ännu lite mer mat inför ett benpass innan lunch och arbete. Väl på gymmet hade psyket vandrat iväg på annat håll. Min kropp var där men mitt huvud och den tankeverksamhet som där i försegår hade helt vänt i dörren och lämnat kroppen ensam? Ha. Jag gav det ett försök men när det kändes tråkigt och huvudet skrek negativa ord och saknade sängen gav jag faktiskt upp och åkte hem istället. Jag kunde bara inte förmå mig att lalla omkring och lyfta, kämpa och ta i när jag egentligen vaknat på helt fel sida. Ha! Så jag åkte hem och duschade av mig illskan, struntade blankt i det och klädde mig till "Ica-Ida", som för att liva upp Halloween en dag sent? He. Tanken var att jag efter kvällens arbete skulle iväg på fest men även där gjorde Vi som huvudet talade för. Smög ut i jaccuzin med snacks och dricka och fortsatte med massage och serier. Jag tycker att man, vid en viss gräns, skall göra precis det man känner för så länge det inte påverkar någon i ens närhet negativt. Jag tycker även att, när man väljer något, skall man göra ett medvetet val och inte grubbla över det i efterhand. Egentligen känns alla dessa "tillåt dig si och så" , "tänk såhär"  lite väl överskattade, men samtidigt tror jag att vissa människor behöver höra "vad som är okej" ifrån någon annan, för att våga tillåta sig att ge upp lite, släppa garden, bara vara? För visst kan det vara så att man njuter mer av ledighet den dag man planerat jobb, mer av sol när man trodde att det skulle bli regn? Visst kan den där finmiddagen vara godare en måndag snarare än lördag och vila kännas fantastiskt njutbart den dag man egentligen tänkt träna? Ibland är det just när man i sista stund ger upp, planerar om, vänder på saker och ting som de blir märkbart härliga? Igår var en sådan dag. Jag släppte de saker jag kunde släppa och gjorde precis det som föll mig in. Det fick mig att känna mig härlig och bra, och det skadade ingen annans dag. Vad väljer ni? Det betyder inte att du skall strunta i att plugga inför morgondagens prov, inte hjälpa grannen att flyttstäda eller svika vännen inför kvällens middag - släpp lite på de saker du innerst inne vet att du kan släppa lite på, det som kommer göra nytta snarare än skada och glöm inte att ha en fantastisk söndag. "It's a bad day, not a bad life" - Jag är inte mycket för klyschor och quotes men denna anser jag verkligen vara tänkvärd de dagar då man tycker att hela världen känns skit. Igår förmiddag var lite en sådan typ av dag. Jag vaknade på fel sida helt enkelt och det var okej. Det var okej att sura över ingenting och vara lite otacksam, ledsen och vresig. Det var en dålig dag helt enkelt och jag vet att det var så då det idag är en ny sådan, en bättre. Hello ledighetssöndag & kortvecka på jobbet. 

23 oktober / "Jag kunde avskytt det..."

 
"Jag kunde nog avskytt det om det inte varit just du, istället njuter jag. I varenda liten del av dig kan jag borra in mitt ansikte. Jag kan låta läpparna, sakta utforska, vandra över din kropp. Jag kan njuta av att bara vara,  nära. För att jag älskar hela dig, just därför? Tänk att något så otroligt, något så fantastiskt, på samma gång också är det mest naturliga? Att något som borde mötas med vördnad blivit en ren och skör självklarthet. Ibland bekymrar det mig. Ibland, men inte alltför ofta. För nog vill jag att du skall rycka till när jag, naken, spatserar förbi. Att du skall rysa varje gång jag, ömt, kysser din nacke? Nog vill jag. I samma stund vill jag att du skall se oss som en självklarhet. Att du skall ta ordet VI förgivet samtidigt som du inte tar mig förgivet. Kanske är det en enorm skillnad? Kanske ligger det en stor tyngd i just det ordvalet? Vi, mig.

Och jag minns de åren då jag kunde gråta när du gick. När ångesten alltid förknippades
 med ensamheten? Du var lika mycket min. Ändå kunde jag plågad vrida mig av olust till tanken på att du skulle vara någonannans? Helt oprovocerat. Vi var nog bara barn. Med det inte sagt att det inte var kärlek. För det var det. Gränslös kärlek! 

Och jag kan hela dig, varenda del.  Jag kunde avskytt det om det inte varit just du; Närheten. Istället njuter jag. I varenda liten del av dig kan jag borra in mitt ansikte. För att du är min människa, "

7 oktober / Them.

 
"Och hon insåg tillslut att misslyckandena i slutänden, på något sätt, blev mer värda än framgångarna. Att det kunde vara ett misslyckande att lyckas och en ren och skör framgång att misslyckas? För det var i stunder som dessa de båda kunde skatta sig lyckliga? Du för att du var bättre än henne, och hon, för Din skull. - Och de kallade varandra för vänner? " - I.C

22 augusti / Du är inte konstig;

 
 
 
 
/ Bilder ifrån onsdagens underbara familjemiddag - grekisk pyttipanna - sallad - oliver - yoghurtsås - grekiskt bröd /

"Egentligen undrar jag om man kan vara konstig. Handlar det inte bara om normer, om vad majoriteten av de som omger än anser, hur de agerar, är? Vad som är vanligt för dem? För de flesta? Om du exempelvis är en del av ett umgänge där alla går ut på krogen vardagar, kommer du kanske att uppfattas som tråkig om du föredrar att lägga onsdagkvällen åt studier för att spara festen till helgen? Hade du istället varit i ett umgänge/klass (etcetera) där det är naturligt att ägna skoldagen åt att studera och helgen åt festligheter hade Du varit en av dem, fullt normal - rolig. Är du i ett umgänge där alla spelar fotboll? Då är du säkerligen ett ufo som inte bryr dig om VM, inte kan sparka en boll eller vet vad offside är? Umgås du istället med människor som brinner för träning och tar en löpartur en fredag eftermiddag kommer ditt val inte att se konstigt ut, men är hela gänget soffpotatisar som inte sprungit sedan idrotten i skolan -00, ja, då är du kanske dum i huvudet som ägnar "en fredag" åt en aktivitet som inte innebär endast karamellkungen? Ha. Eller när "alla" skrattar hysteriskt och man själv flinar lite inombords samtidigt som man känner ett obehag och ett "så kul var det inte". Är man tråkig då? Saknar man humor? Nej. Troligtvis var det bara inte din humor, din definition av "roligt". Att du inte skrattar åt just det där klippet betyder inte att du är tråkig. Hade du istället varit omgiven av andra kanske endast en av tio skrattat och den som skrattade anses ha såkallat 'dålig humor'? Ha. Denna tanke slog mig igår. För egentligen ville jag bara säga "Hej. Jag var på bio igår. "Sex tape", se den om ni tycker att sex är kul, Cameron Diaz en pangbrud eller haft ett förhållande längre än 3 år". Typ. (Ja, jag infaller under alla dessa kategorier!) Ha. Jag tyckte att den var lättsam, rolig, härlig. Jag skrattade, inombords, log. Jag var kanske inte en av dem som skrattade hysteriskt, men det betyder inte att jag inte har någon humor. Bara att detta inte var vad som får mig helt på fall. För egentligen undrar jag om man kan vara konstig? Handlar det inte endast om vilka man omges av, om man är lika eller ej? Jag tror det. " 

10 augusti / "Am I the only one?"

 
"Am I the Only one to doubt WHO I am? Wish I was someone Else" ljuder hennes vackra stämma. Sorgsen vrider jag mig i stolen, där jag sitter på balkongen och bevakar solens uppvaknande över havet. "Fy fan" är orden som skapas någonstans inom mig & jag trycker tillbaka dem med full kraft för att omformulera? Borde sluta svära? Det låter inte trevligt. Ovårdat eller 'i brist på bra ordförråd' som Du brukar säga. Det har jag ju inte. Därför borde jag sluta. Jag vet ju att jag kan om jag vill.
 
"Freak" är ordet som tillslut skrålar ur högtalarna då låten når sin refräng. Min blick fastnar på den otroligt vackra tjejen i videon. Det smärtar när jag tänker på vem hon sjunger om. Sig själv. Freak? Ett frågetecken uppdagas för att kort därefter bilda en grupp med de tusental som därpå följer... 
 
Det är inte ett utseende det är fel på. Det finns inga "ska" & "borde". Inga fastna former att stöpas i. Och kanske är "Strong the new skinny"? Definitivt är alla former, färger etc välkomna & mer än okej. Jag kan inte låta bli att grimasera åt de människor som säger sig vilja stoppa idealen i samhället samtidigt som de publicerar kommentarer som "Äntligen! Du visar hur en riktig kvinna ser ut", "du är verkigen hälsosam tillskillnad från de där smala" eller "man ska ha lite si eller så". STOPP, hej & hallå? Är det att vilja ta bort ideal? Är det ett sätt att säga att ALLA har rätt att vara nöjda med sig själva inifrån och ut? Enligt mig är det istället att skapa nya, osunda ideal. 
 
Alla kan inte se likadana ut. Alla kan inte uppnå samma framgångar, lära sig lika fort, lika bra eller få samma chanser i livet. Vi kan bara skapa våra egna möjligheter, ta de chanser vi får eller få de chanser vi faktiskt väljer att ta. Skapa det som känns bra för oss, på individnivå. Vara den bästa, härligaste versionen av oss själv - Hur den nu är.
 
Man kan inte se på en person hur sund, hälsosam, frisk eller härlig den är. Vi kan inte inspektera och säga att "en är hälsosammare än en annan" (bara i sjuka extremfall där ex fetma är ett faktum eller undernärd saknar frågetecken). Ohälsa sitter inuti, sällan utanpå & vad är egentligen det där "Strong"? Nog är det nu mer trendigt att vara stark istället för det tidigare supersmala idealet som kanske gick ut på svält för många då alla inte föds med en kropp som sunt kan likna de typiska kropparna vi tidigare och fortfarande ser på catwalken? (Men kom ihåg. Endel ser ut så naturligt & det måste vi förstå!) TACK! Det är fantastiskt. För starka, det borde vi alla satsa på att vara. Vad vi inte får glömma här är att det inte finns EN definition av just ordet stark. Stark är i tusen färger, former, längder, bredder och storlekar. Stark kan vara något man är på insidan, liksom i hur tungt man ex kan lyfta, böja, bära etc och vet ni? Man kan vara smal/skinny och fortfarande vara superstark liksom man kan vara stark och ha vilken form som helst. Jag kan vara stark som tar en vikt i bänkpress men kanske förlikar sig inte min pojkvän som väger 30 kilo mer än mig, är 25 centimeter längre, bredare, annan kroppsform och av ett kön med en annan typ av muskelmassa med samma ord om han tar samma vikt som mig? Kanske, kanske inte. Det överlämnar jag till honom, att avgöra.
 
Så när hennes stämma än en gång uttalar orden är det i både sorg och glädje jag skruvar mig. I sorg för att individer kan ta sig friheten att behandla någon så. I glädje för den styrka hon visar. Den självsäkerhet. Sexig, stark, talangfull. I en form som ,så många andra former, är både vacker & respekterad.
 
Och jag kan säga att hon SER både sund & stark ut. Då utan att egentligen veta. Och jag kan säga att hon är fin som hon är. Det är ett faktum för mig. Men jag tänker inte höja henne för att i samma stund trycka ner någon annan. För att skapa nya, sjuka ideal eller få andra som inte är som henne att missnöjt studera sig själva. Tänker inte. Här är det okej att sätta in ord som ska för att låta ord som "inte" komma därefter. Man ska inte.
 
" Am I the Only one to doubt WHO I am? Wish I was someone Else"" ljuder hennes vackra stämma. Sorgsen vrider jag mig i stolen, där jag sitter på balkongen och bevakar solens uppvaknande över havet. "Fy fan" är orden som skapas någonstans inom mig & jag trycker tillbaka dem med full kraft för att omformulera?. Borde sluta svära? Det låter inte trevligt. Ovårdat eller 'i brist på bra ordförråd' som Du brukar säga. Det har jag ju inte. Därför borde jag sluta. Jag vet ju att jag kan om jag vill.
 
Och som solen väcker staden, väcker den även mina tankar. Det faktum att jag vet att jag kan sluta svära om jag vill liknar det faktum att vi kan lära oss att älska oss själva som vi är, om vi vill? Allt möjligt. DU är inte den enda att tvivla på den du är, på vad du klarar av, hur du ser ut, framstår, är. Du är inte den enda som stundtals önskar att du vore någon annan. Jag tror att alla någon gång under sitt liv gör det, mer eller mindre. 
 
Glöm aldrig att Du duger som du är. Det är inget fel i att vilja utvecklas och bli bättre, inget fel i att bara vilja vara heller. Och jag säger inte att man inte skall äta hälsosam mat. Att man inte skall röra sig dagligen , utöva någon form av sport eller aktivitet några timmar i veckan. För det tycker jag att alla ska. Jag säger bara att vi ska förstå att vi är värda att älska och älskas och att det inte finns en exakt definition för alla de där adjektiven som cirkulerar.  Att vi är olika, och att det ligger något vackert i just det. För att avsluta med en quote jag älskar "Älska den du är på resan mot den du vill vara" - you're not the Only one to doubt yourself and you're defenetly not a freak. Fina Sanden & alla andra kvinnor och män. 

6 augusti / Black as the night.


Ibland undrar jag om du förstört hela mig, men jag väljer att tro att du stärkt. Att Du är anledningen till. Och jag kan nog inte älska dig igen. Inte förmå mig att förtro, kanske finnas men inte ge mig hän? Kanske för att det var så det var. Innan du klampade över, försörde? Stärkte det jag var och fick mig att tro. 

Ibland är det bara så tydligt, fast alla inte ser. Man vet. Så tydligt att ett fnitter startar i magen för att kontrollerat tystas innan det, genom munnen, brister ut för världen att bevaka. 'Tacksam att jag inte är som du, tänkte hon förbryllat medan ögonbrynen formade sänktes till ett V. För ibland undrar jag om du förstörde, men jag tror ändå att du stärkt.' 

3 augusti / Håll mig hårt.

 
 





 

Känner hur havsbrisen viner genom de håret, leker med de hårtestar som fallit från samligen i nacken. Intill vajande palmer, en himmel i havets färg och intill vågornas lugna jagande en bit bort andas hon djupt och känner hjärtats brinnande slag inuti; Det är här hon skall vara.

Lugnet har tagit över, lagt sig ovanpå och håller henne nu i ett stadigt grepp. Oförmögen att röra sig. Hon är fast, låter den hållas. Kanske med någon slags rädsla för att den skall låta henne gå? Som ett nytt förhållande, trevande, osäkert. Där lugnet endast är en förberedelse på den storm som sedan följer? Där allting kan vändas i ett handslag? 'Håll mig hårt' viskar hon förstrött. Jag vill fastna i din famn. Stanna - utan måsten, utan uppfattning och förnuft. Förlora mig i dig - I den värld som inte existerar. Existera i det som inte finns? Lugnare än någonsin trots branden inuti - Bara låt det brinna tills det inte längre finns något kvar så skall jag vara han på F. "Ur askan i elden".


8 juli / Nog.

Jag minns hur hjärtat slog extra hårt i bröstet när Han skvallrade om kommande inlandning. Jag kunde se det ljusa håret sakta resa sig tätt över mina solbruna armar. Där satt jag, som en tickande bomb, påväg att explodera. Det behövdes inte mycket för att den skulle utlösas, tjutet av lycka? Tårar av glädje? Ett rent fyverkeri av känslor jag i veckor packat ner och tryggt förvarat i gömmorna.

Jag lät en rysning fara genom min kropp medan ekot ifrån ett tjut ven genom mitt inre intill hjärnans dunkande ord, "snart". Kanske fanns det ingenting som någonsin gjort mig så upprymd? Veckor hade blivit minuter, saknad omvanlats till ren och skör l
ängtan. Längtan, ett resultat av formeln kärlek. Den stora dos av kärlek som jag hyste för dig. Den stora dos av kärlek som du så vackert besvarade. Fan! Fan, vad jag älskade dig. Hela dig. Det bra och allt det andra. Det andra som de kunde himla med ögonen åt, fnissa om, klaga över. För mig var du fulländad i det ofullänadade. 

Hjärtat slog mig hårt i bröstet när bilen stannade. Slog mig hårt gång på gång, som om det ville få den röst som redan var begravd, att tystna? Någonannanstans men ändå närvarande, där och då. Med ett hjärta påväg ur min kropp, med adrenalinet pumpandes i ådrorna. Med det klingande skrattet i halsen, ett skälvande hjärta. Den bägare som så länge skälvt skulle snart rinna över, bomben skulle explodera, fyrverkerier avlösas. Nu var minuter sekunder.

Och jag minns hur jag for ut innan Den ens hunnit stanna. Hur de ben som annars inte orkade alls, nu sprang ifrån mig, då snabbare än de någonsin varit kapabla till. Och jag lät dem springa, stod på håll och iakttog. Iakttog det där ögonblicket då bägaren av skratt blev till tårar som rann över just i den sekund då de skymtade varandra. "Fyra öppna armar i, bara fötter mot nattens tysta gator. Skrattet genom gråten, ren och skör lycka. Jag i dina armar. Du i mina. Vi och inga andra. För en sekund fanns nog bara Vi. Och jag tänkte att jag alltid skulle älska dig. Att du alltid skulle älska mig. Att vi alltid skulle vara Vi. Med den stora dos av kärlek som jag hyste för dig. Den besvarade, innerliga kärleken. Den skulle nog aldrig ta slut. 'Och jag är glad att jag tillade ett 'nog' - För jag hatar att ha fel'. 

Det finns något bittert i saknad, men vackert i längtan.