8 juli / Nog.
Jag minns hur hjärtat slog extra hårt i bröstet när Han skvallrade om kommande inlandning. Jag kunde se det ljusa håret sakta resa sig tätt över mina solbruna armar. Där satt jag, som en tickande bomb, påväg att explodera. Det behövdes inte mycket för att den skulle utlösas, tjutet av lycka? Tårar av glädje? Ett rent fyverkeri av känslor jag i veckor packat ner och tryggt förvarat i gömmorna.
Jag lät en rysning fara genom min kropp medan ekot ifrån ett tjut ven genom mitt inre intill hjärnans dunkande ord, "snart". Kanske fanns det ingenting som någonsin gjort mig så upprymd? Veckor hade blivit minuter, saknad omvanlats till ren och skör längtan. Längtan, ett resultat av formeln kärlek. Den stora dos av kärlek som jag hyste för dig. Den stora dos av kärlek som du så vackert besvarade. Fan! Fan, vad jag älskade dig. Hela dig. Det bra och allt det andra. Det andra som de kunde himla med ögonen åt, fnissa om, klaga över. För mig var du fulländad i det ofullänadade.
Hjärtat slog mig hårt i bröstet när bilen stannade. Slog mig hårt gång på gång, som om det ville få den röst som redan var begravd, att tystna? Någonannanstans men ändå närvarande, där och då. Med ett hjärta påväg ur min kropp, med adrenalinet pumpandes i ådrorna. Med det klingande skrattet i halsen, ett skälvande hjärta. Den bägare som så länge skälvt skulle snart rinna över, bomben skulle explodera, fyrverkerier avlösas. Nu var minuter sekunder.
Och jag minns hur jag for ut innan Den ens hunnit stanna. Hur de ben som annars inte orkade alls, nu sprang ifrån mig, då snabbare än de någonsin varit kapabla till. Och jag lät dem springa, stod på håll och iakttog. Iakttog det där ögonblicket då bägaren av skratt blev till tårar som rann över just i den sekund då de skymtade varandra. "Fyra öppna armar i, bara fötter mot nattens tysta gator. Skrattet genom gråten, ren och skör lycka. Jag i dina armar. Du i mina. Vi och inga andra. För en sekund fanns nog bara Vi. Och jag tänkte att jag alltid skulle älska dig. Att du alltid skulle älska mig. Att vi alltid skulle vara Vi. Med den stora dos av kärlek som jag hyste för dig. Den besvarade, innerliga kärleken. Den skulle nog aldrig ta slut. 'Och jag är glad att jag tillade ett 'nog' - För jag hatar att ha fel'.
Det finns något bittert i saknad, men vackert i längtan.
Kommentarer
Trackback