Stäng
RSS 2.0

11 april / Mannen i mitt liv.

 
 
Idag fyller han år, mannen i mitt liv. Det må låta klyschigt och man må tänka att "sådär säger man bara" men jag anser, på heder och samvete, att min fina pappa är en sk. "perfekt" människa. Han är fantastisk på SÅ många vis. En riktig drömman i mina ögon. Ni vet en såndär pappa som gör allt i sin makt för att man skall må bra, lyckas i livet och känna sig älskad. Som vill mig väl, alltid. Som satt uppe sena nätter för att hjälpa mig med läxor, att läsa inför prov. Som blir gladare än alla andra när jag lyckas, som tröstar de gånger jag inte gör det. Som sätter mig främst, trots att jag inte alltid förtjänar det. Som kan tapetsera, bygga om och reparera varenda jäkla fel på saker, en händig karl. Som kan baka och som alltid har maten på bordet när mamma kommer hem. Som är uppe med tuppen och fixar hemma, som handlar och styr. Som är duktig på varenda sport han testar, som vinner i spel. Som är allmänbildad och samtidigt duktig i alla skolämnen. Som har lätt för att lära sig, men som också har lätt att lära andra. I skrivandets stund slås jag av ett "herregud" gång på gång då fler bra saker uppdagas. Han är nog en av de roligaste jag vet, ni vet sådär fyndig som en del är. Ordvitsig. Det älskar jag. Han svär liksom aldrig, och då menar jag aldrig. Inte ens när jag svär, säger "fitta" och "kuk" - nej, då suckar han djupt, blir arg och ryter ifrån. Men utan att svära. Han har nog aldrig klagat över något heller, sprider aldrig negativ energi. Och när han blir arg, då blir han nog arg på mig och kanske är det, ibland, befogat...He! Och så är han en såndär som tar väskan, öppnar dörren. Ja, såntdär åtminstone jag tycker är vackert. Dessutom skulle han tycka att denna beskrivning var totalt överdriven, såklart. För inte är han den som är den, heller. En dag, när jag tjänat ihop mina första stora pengar skall jag bjuda igen för allt han givit mig genom åren. Ja, inte genom just pengarna utan upplevelser oss emellan. Min stöttepelare, min inspiration. Idag fyller han år, mannen i mitt liv. Det må låta klyschigt och man må tänka att "sådär säger man bara" men jag anser, på heder och samvete, att min fina pappa är komplett. Hur fan firar man en sådan människa? Att jag skall handla och överraska med middag känns plötsligt väldigt fjuttigt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback