Och i samma stund som hon ställer sig frågan besvaras den i ett nekande "Det får de inte". Hon hör en suck utan målande adjektiv lämna munnen medan hon flyttar de nakna benen ännu lite närmare, intill kroppen. Ja, nog är det så, förtydligar något därinne jakande. Nog är anledningen till att orden blir rader, till allmän beskådan, just att de inte får plats inuti kroppen som nu kurats ihop till en boll, ett knyte medan mörkret tagit henne i beslag? Det är som om hon försöker bunta ihop dem, tankarna, få dem att rymmas. Ändå ryms de inte utan intar något som ser ut som en böjning av samma ord, men som egentligen är av annan betydelse. "De rymmer". Omöjliga att behärska, springer de vilt sin väg, då sällan ur den mun som alltid annars står på glänt, som ständigt är i rörelse. Mer ofta ur fingrarna? De säger att det ligger någon slas terapi i det, de som kan något och hon tänker förstrött att de säkerligen har rätt. Det är som om det enda sättet att bli av med dem är att låta dem lämna som de vill? Och när munnen inte tycks vara en möjlighet, en väg att ta, hittar de andra. Som nu? Egentligen fanns det inte ens någonting att säga, men så gjorde hon det, trots allt? Sa något, utan att egentligen säga något alls? Egentligen är det nog ren tystnad du precis skådat? Kanske är det endast en illusion? Det står inte någonting ovan, ingenting alls? 'Hon hör ytterligare en suck lämna munnen varpå hon flyttar de nakna benen ännu lite närmare hakan och i vad som liknar ett leende. Ett nekande spelar på repeat. "Det får de inte" säger hon högt för sig själv, nej, uppenbarligen inte.
