23 juni / Varje gång Du gick.
Och varje gång du gick var det som om hela jag raserades. Det var som om allting inom mig bröts ner till små smulor, enkla att borsta av. Av det som sekunder innan varit mer helt än någonsin, återstod bara ett vrak. Stilla satt jag kvar på sängkanten och kisade ut i mörkret. Naken, blottad, totalt utelämnad? Jag sippade på vad som i ditt glas återstod, smakade på det som återstod av Dig? Det enda du lät mig behålla? Jag var nog lika trasig varje gång du gick.
Till det som tidigare varit självklart uppenbarade sig nu frågetecken i versaler. Det var som om de skrek åt mig med sin storhet; skällde argsint, ville få mig att förstå. Jag förstod inte. Drog istället djupa suckar av förundran, samtidigt som jag pressade de nakna benen intill hakan för att hårt bita där dina händer tidigare rört mig. Det isade i kroppen, sved djupt och skört i min kalla hud, samtidigt som jag kände hur en dånande smärta ven genom den mun som stadigt omfamnat min kropp. Återigen hörde jag ett irriterat 'aldrig mer' viskas inuti, 'aldrig mer' med betoning på Vi, medan jag frenetiskt fortsatte gnaga för att döva den smärta du åstadkommit.
Och jag drömde nog om dig den natten. Om dig, som så många gånger förr. Om Dig som kontrollerade hela mig. Som byggde upp mig som ingen annan, som bröt ner mig till de minsta av världar. Dig skulle jag älska, hur oloiskt det än må vara. 'Och varje gång du gick var det som om hela jag raserades. Det var som om allting inom mig bröts ner till små smulor, enkla att borsta av. Men kollar man noga, synar i närhet, finns det små, små smulorna som letar sig in, etsar sig fast; De som aldrig någonsin försvinner hur man än borstar. "För enda sedan du bröt ner mig första gången, fastnade jag hos dig, för dig".
Till det som tidigare varit självklart uppenbarade sig nu frågetecken i versaler. Det var som om de skrek åt mig med sin storhet; skällde argsint, ville få mig att förstå. Jag förstod inte. Drog istället djupa suckar av förundran, samtidigt som jag pressade de nakna benen intill hakan för att hårt bita där dina händer tidigare rört mig. Det isade i kroppen, sved djupt och skört i min kalla hud, samtidigt som jag kände hur en dånande smärta ven genom den mun som stadigt omfamnat min kropp. Återigen hörde jag ett irriterat 'aldrig mer' viskas inuti, 'aldrig mer' med betoning på Vi, medan jag frenetiskt fortsatte gnaga för att döva den smärta du åstadkommit.
Och jag drömde nog om dig den natten. Om dig, som så många gånger förr. Om Dig som kontrollerade hela mig. Som byggde upp mig som ingen annan, som bröt ner mig till de minsta av världar. Dig skulle jag älska, hur oloiskt det än må vara. 'Och varje gång du gick var det som om hela jag raserades. Det var som om allting inom mig bröts ner till små smulor, enkla att borsta av. Men kollar man noga, synar i närhet, finns det små, små smulorna som letar sig in, etsar sig fast; De som aldrig någonsin försvinner hur man än borstar. "För enda sedan du bröt ner mig första gången, fastnade jag hos dig, för dig".
Kommentarer
Trackback