28 maj / "Vi är alla bara människor?"
Dagens kickstart framför inget mindre än just "Kickstart". Längtar så tills jag är skadefri att röra på mig igen!
Några månader av ren vila känns tråkigt med tanke på hur allt jag slitit för tynar bort; lagom tills solen erbjuder härlig utomhusträning och svett i solnedgången? Men, man skall vara glad att man har en frisk, härlig kropp som fungerar. Om rumpan sedan inte hann ta den form man önskat, armarna inte hann bli riktigt så starka eller om det saknas styrka, uthållighet eller explosivitet här och där, är i slutet av dagen, en världslig sak, så länge man har hälsa och mår bra? Styrketräning och fitness har blivit så misstolkat, vilket jag tänkte ta upp då jag fick ett önskemål om inlägg angående "att träna för sig själv eller för instagram". En glaskulerumpa verkar mer eller mindre vara något man förväntas ha om man någon gång satt sin fot på ett gym, annars är man misslyckad och tränar helt fel? Vad man sedan har för upplägg, för målsättning, anledning att träna, vad man tränar, äter, har för förutsättning, vilken tid man lägger ner, antal set, reps och typ övningar - om man tränar styrka, kondition, fotboll, yoga eller helt planlöst, ja YOU NAME IT, spelar ingen roll? Ha. Jag fnissar lite för mig själv. Att vara hälsosam (vad det nu innebär för var och en av oss), att röra på sig eller idrotta i någon form respektive att träna för att tävla i någon typ av fitness & då ha den fysik det då kräver, är två helt skilda saker. Exempelvis bikinifitness, är en sport, en extremsport som handlar om att vara hälsosam, vilket heller inte är deltagarnas tanke (All cred till dem - vilket sjukt jobb och vilken disciplin!!). Att äta det man själv mår bra av och röra på sig i någon form, är en annan femma och ger inte en specifik kropp, heller inte den kropp som ex. Evelin (squats) som representerar svenska landslaget i bikinifitness, har. Inte tusan tror vi att vi skall äta, leva och träna som exempelvis Anja Person, för att vi åker skidor en vecka i januari? Så varför förväntar sig folk att de som rör på sig skall ha en specifik kropp och då ofta en fysik som en elitidrottare? Jag har själv fått kommentaren "du ser inte ut som alla andra som tränar". Där undrar jag; Vilka är alla andra och vad är det du tror dig veta om min träning? Vad är det Du anser att jag har för mål med min träning? Är 'alla andra' Gösta 65 som kör 1h motionscykel 3h/v. Är det Lisa som springer backintervaller och tränar fotboll på sin fritid? Är det trebarnsmamman Kritstin som även jobbar heltid på kontor, Pontus som tävlar i bodyfitness eller Malin som kör lite vad som faller henne in, när det faller henne in? På gymmet där jag vanligvis tränar ser alla väldigt olika ut. Vi har alla olika förutsättningar, anledningar och upplägg, men det är också helt accepterat. Jag behöver inte säga att "jag vet att jag är smal, jag tränar för att det är kul, för att vara frisk och för att bli starkare" precis som X inte behöver säga att den vill gå upp 7kg,Y att den vill kunna göra 10 chins innan oktober eller B att den vill minska sina risker för ex. diabetes. VI är olika och viktigt att förstå samt att acceptera. Vi behöver inte äta nutella på mackan för att en fitnessmodell gör det, vi behöver inte "slakta benen" eller hojta "eat to grow", dieta i någon form eller ens ha ett mål med vår typ av motion - men vi får också ha det och måste acceptera andras målsättning, inse att det är okej att träna för sin sak vare sig det handlar om utseende eller fysik, så länge man mår bra. Vad som blir fel är när förväntningarna är skyhöga och Lisa 25 undrar varför Kajsa som faktiskt gymmar 4h/v inte ser ut som Petra som elitsatsar, båda tränar ju ändå på gym? Och även om 'strong is the new skinny' blir det lite som att ersätta ett ideal med ett annat när det i själva verket är det där begreppet "ideal" som bör utrotas snarare än en kroppstyp. För jag anser att oavsett "strong" (vad det nu innebär för en enskild individ) eller "skinny" och allt däremellan och utanför, är okej så länge man har hälsa. Man kan vara skinny fast man äter jätte mycket & sitter stilla, fast man lyfter tungt eller inte alls och man kan vara strong fast man aldrig tränar, ha en grym grundkondition fast man inte sprungit på flera år? Precis som man kan ha långt hår fast man alltid utsätter det för värmetänger eller ha en fantastisk sångröst trots att man aldrig varit hos en sångpedagod. Jag kanske går ut på stranden i sommar, lite svagare än förra sommaren, med en nästan lika liten stjärt medan Du viskar i ett frågande "tränade inte hon?". Du kanske väljer att nöjt peka på den där individen du vet tränar Crossfit för att utbrista i ett "jag som inte ens tränar utan ligger still på soffan, är ju i alla fall smalare" som om Du vet denne persons specifika mål med Sin enskilda träning? Alla dessa "riktig kvinna" eller "riktig man" eller såhär SKA en kille beté sig gentemot en tjej (etcetera x tusen!), som just nu härjar på nätet tycker jag är osmakligt. Kan inte någon därute visa mig hur den där oäkta tjejen eller killen ser ut? Då jag aldrig sett någon. "Oäkta" för mig är en lögnaktig person, inte en person med ett visst utseende. Och tänkte du precis "amen Du som är så smal, har väl inte rätt att beröra detta ämne" är du precis inne på det sneda spår av kategorisering som jag nu talar om. Jag är smal och jag tycker att jag duger som jag är, även om det nödvändigtvis inte betyder att jag inte vill ändra på något hos mig själv. Jag skulle mer än gärna ta Evelins rumpa och klistra fast den på mig, men, det är inte realistiskt någonstans då jag inte är en elitsatsande bikinimodell - Jag föddes såhär; Med egna förutsättningar, min kropp, mitt sätt att vara - Det gjorde vi allihopa. Jag förespråkar verkligen en hälsosam livsstil med allt vad det innebär för var och än, men jag tänker aldrig klaka ner på någon, bestämma hur någon annan vill eller skall vara. Jag tänker satsa på mig själv. Tränar du för din hälsa, dina mål och prestationer eller för instagram? Ingenting är fel - bara vi förstår att dessa "finns eller ska", "för hit eller dit" inte är okej. Du kanske inte vill ha mina nudefärgade, långa naglar och jag vill troligtvis inte ha dina nedklippta i neongult lack - Så varför bryr du dig om mig? Skapa det Du vill ha, den du vill vara och ROCKA det. Du kommer alltid vara FÖR hit eller dit för någon annan - Så var den version av dig själv som DU trivs med och Kickstarta ditt liv utifrån dina förutsättningar och din vilja. För; Vi är bara människor, i slutet av denna dag också.
27 maj / Some kind of love.
På en filt i det gröna. Intill jordgubbar & plockmat, i sommarhetta, till solbränna. Där fungerar alltid romantiska spetsar, slitna shorts och höga heels? Och ändå kan jag inte riktigt bestämma huruvida de där innerligt älskade Levi´s är 'jag'. För det är de nog inte? Kanske har de aldrig ens varit, eller aldrig mer bli? Men jag tänker inte hysa att uns mindre kärlek än tidigare. För nog är sommaren en tid 'att bara vara'? Kanske behöver Vi inte bestäma så mycket alls? Så även om ni inte är mig kan jag låta er vara på mig. På en filt i det gröna, på ett fik intill kullerstensgator. När solen somnar i Medelhavets horisont eller vaknar pigg i gryning? Då är det VI.
27 maj / "Man lär sig aldrig av sina misstag?"
En svagare sida av mig själv; Att färdigställa mina naglar.
När jag var cirkus 11 år började jag fila naglarna istället för att klippa av dem då mamma märkte att jag hade otroligt starka naglar. Så, redan i unga år gjorde jag franskmanikyr hos en bekant som då var nyutbildad nagelteraput. Vi använde givetvis bara mina naglar och vanligt lack; Inga geleér, akryl eller lösnaglar. Och under många år var jag duktig på att låta henne göra mina naglar fina, vilket medfört en lathet till att fila & måla själv? Så, när jag väl ska ta tag i dessa naglar ser det ut ungefär såhär; 1) Jag uppmärksammar probelemt. 2) Jag har gjort ett konstaterande & går med detta en vecka. 3) Jag påminner mig själv om vad jag skulle gjort för en vecka sedan. 4) Jag tar bort avskavt nagellack. 5) Jag filar naglarna. Därefter lägger jag ett underlack och låter torka. 6. Bam! En vecka har passerat och jag inser att ett härligt lack borde läggas på. Jag målar på detta och blir plötsligt otroligt rastlös eller stressad till något. Jag påminner mig irriterat om att jag borde låta lacket vänta, men tänker sedan, trots att denna plan aldrig tidigare fungerat att "kanske kan jag försiktigt ta på mig lite kläder och packa en väska utan att förstöra lacket?" 7) Jag testar, misslyckas och kollar besviket på ett rispigt lack. 8) Jag skyndar iväg på annat och tänker att "Jag får ta och göra om det där när jag kommer hem...". Herrejesus och jösses Amalia? Varför lär jag mig aldrig av detta misstag, enkelt att rätta till? Idag gjorde jag ett nytt försök, och med pärlor på vänster tumme avbröt jag nu för att ta några bilder samt blogga lite. Vi får väl se hur det går denna gång. "Och styrkan i naglarna får väga upp svagheten i mig?"
27 maj / En önskerubrik;
/ En mindre version av mig tillsammans med min fantastiska mamma /
Fick en väldigt intressant fråga som önskades ta upp i bloggen. Huruvida jag ser på "Att skaffa barn i tidig ålder". Att säga vad tidig ålder är, är inom vissa ramar svårt. Att man är ung innan man ens blivit myndig, är väl något majoriteten anser. Men sen då? Är det exempelvis tidigt att få barn om man är exempelvis 23 år? Kanske, kanske inte är mitt svar på den frågan. Jag anser att det handlar väldigt mycket om livssituation och person. För mig skulle det i dagens läge vara alldeles för tidigt för mig att få barn. Jag bor hemma och har varken hunnit leva ett eget liv tillsammans med min pojkvän, hunnit skaffa mig en bra univerisitetsutbildning eller sett världen. Jag har heller inte ett fast jobb där jag vet att pengarna kontinuerligt kommer att rulla in - Faktorer som är viktiga för mig. Att min pojkvän och jag är lika gamla gör även denna barnfråga mindre relevant i förhållande till om han varit ett flertal år äldre och på ett annat plan i livet än vad han nu är. Nu är vi båda på samma nivå med liknande erfarenheter och likvärdiga livssituationer. Detta är min åsikt om hur jag vill ha det. Min dröm skulle vara att hinna arbeta, utbilda mig och under tiden också leva tillsammans med M, hinna bygga upp ett liv ihop; Se världen, skaffa mig nya erfarenheter och lära känna mig själv mer. Och sedan, färdigutbildad, arbeta ett tag för att skaffa mig en grund i ett företag, innan jag förhoppningsvis blir mamma. Det blir dock inte alltid som man tänkt sig och saker som kommer emelllan i livet, ändrade åsikter skulle definitivt kunna förändra saken...När det kommer till hur andra människor gör anser jag att "alla får göra som de vill". För mig är det snarare personlighet, mognad och ekonomi som styr huruvida det är "smart" att ta på sig något så stort som att sätta en individ till världen. Jag tror att man, samtidigt som man måste förstå att detta kommer kosta enormt mycket pengar, ansvar och tid, också måste vara beredd att verkligen lägga fokus från sig själv och sätta en annan individ i centrum. Festande och sena kvällar är något som jag anser att man (åtminstone till en början) bör prioritera bort till stor del. Att lägga pengar på ett dyrt plagg till sig, en resa vilket innebär att man sedan måste snåla på matfronten, finns inte heller som alternativ i mitt liv. Där tycker jag inte att man bör vara om man planerar för att skaffa barn. Men, givetvis finns det situationer där det inte fungerar så och där man måste ta situationen som den kommer och klara ut det på bästa sätt utifrån sina förutsättningar och då får man ta det där och då. Men det är inte min plan eller optimala syn.
Och samtidigt som jag inte vill bli gammal och grå innan de barn, jag hoppas att jag en dag kommer kunna skaffa, växer upp - vill jag heller inte hasta. Det finns så mycket jag vill göra i mitt liv innan jag är beredd att låta fokus falla på en annan individ än mig själv! Kanske egoistiskt men i ren ärlighet och skör välmening. Dock bryr jag mig, som tidigare nämnt, inte om huvuvida andra indivder vill göra. Vad som är rätt för Dig kan främst Du känna. Men oavsett ålder så vill jag säga "ALL CRED till alla fantastiska föräldrar & inblandade" - Vilket jobb ni gör och vad modiga alla kvinnor är, som bär ett barn; oavsett ålder eller livssituation! PS. Har ni några önskerubriker, förslag eller interssanta ämnen ni vill se här? Tveka inte att slänga in en kommentar. Anonymt eller ej? Allt är välkommet. För i slutet av dagen är det ändå ni som läser.
25 maj / 'Som en sommardagsdröm' .
/ En skymt av min soliga helg med familj, släkt och vänner /
"För att det 'räker' med mat- och fashionbilder?" - Ett sämre skämt som man inte 'skal' dra? He. Fröken ordvits har denna helg främst njutit av sol, god mat och kärt sällskap. Igår spatserade ett gäng vackra balpar vid slottets portar. Givetvis var jag där med kameran i högsta hugg, redo att fota. "Låt se", tänker Ni nu? Och jag himlar förnämnt med ögonen, skruvar lite besvärat på mig för att sedan tystna, samla mod och försiktigt erkänna att det där minneskortet dock satt bekvämt hemma min dator. Ack så dumt, kan tyckas, men jag bet snällt mig själv i läppen, svalde en extra gång och levde i det där nuet som faktiskt existerade framför kameralinser och smartphones. Ha! Idag har det bland annat serverats buffé i det gröna, fika vid vattnet och ett gäng pussar i solen; En helt underbar sommardag. Men för att återgå till ordningen räcker det nog med dessa vardagsbilder nu? He. Vi ses!23 maj / Dear S;
Sverige bjöd på sol och värmebölja i kombination med jordgubbar och två halvnakna damer denna fredag. Detta serverades, till min förtjusning, också på min terrass. Ha! Win-Win. Det svettades, skrattades och talades vilt om allt - från ytan och ner på djupet? Och som för att knyta ihop den där säcken och avsluta på topp serverades ännu lite mer jordgubbar, dock tillsammans med hämtmat och sannerligen inte på min terrass. Här slopade vi dock det där djupet och höll oss ovanför ytan; Varken halvnaket eller svettigt men sannerligen till min förtjusning. Jag skulle önska att du bjöd till lite oftare. För nog är dina bästa sidor mer än bra, kära S.
22 maj / Hybris för sponsring?
21 maj / Ur arkivet;
21 maj / En hemlighet i röven?
Har idag haft parkhäng med två fina - ätit jordgubbar, middag och låtit solen värma nakna ben enda in på kvällen. Pratat om livet och allt däromkring. Jag har fått en dos sol, varit så kissnödig att jag höll på att dö (nästan ingen överdrift!) samt tagit den där tummen, som satt rätt långt in, ur röven och slutligen beställt tre skönheter ifrån den där hemlighetsfulla Victoria. Men, hur dem ser ut, får vara just en "secret" tills de anländer? Troligvis. "Som för att behålla den mystik hon så fint spelar på". Och nog kunde jag fotat idag, både det ena och det andra...Men, det pratas om nytt jordgubbshäng & sol senast fredag - och då, då ska den där kameran få vara med.
15 maj / Nära att dö?
14 maj / Ur arkivet;
/ Frukost, snacks & mellanmål - ur arkivet /
Springer runt i mjukis, med lite huvudvärk och en smula trötthet. Överväger soffan, väljer datorn och funderar över livet? Ungefär så. Har så mycket fina plagg jag vill visa, livsfrågor jag vill skriva om - saker jag vill åstadkomma. Men hittils är dagen inte en sådan dag. Lite sol i mitt liv och lite mat i min mage kanske kan råda bot på den där värken och få fingrarna att publicera något vettigt? Kanske. "Och önskemålen har aldrig varit så välkomna?"
Springer runt i mjukis, med lite huvudvärk och en smula trötthet. Överväger soffan, väljer datorn och funderar över livet? Ungefär så. Har så mycket fina plagg jag vill visa, livsfrågor jag vill skriva om - saker jag vill åstadkomma. Men hittils är dagen inte en sådan dag. Lite sol i mitt liv och lite mat i min mage kanske kan råda bot på den där värken och få fingrarna att publicera något vettigt? Kanske. "Och önskemålen har aldrig varit så välkomna?"
13 maj / "Om att plantera komplex?"
Jag har skrivit om detta förut, berört ämnet komplex och det faktum när andra planterar in dem hos än. I 'fredagspodden' talade Hanna och Amanda om dessa kommentarer som vissa människor ständigt spyr ut, helt utan eftertänksamhet? Eller kanske främst med en baktanke; Tanken på att såra, trycka ner, förvirra för att försöka stärka sig själva, hävda sig i sina egna besvär, sin osäkerhet? Att belysa någons utseende, egenskaper etctetera, på ett otydligt eller elakt sätt anser jag vara direkt vidrigt och främst väldigt onödigt.Jag förstår inte varför jag som människa skulle behöva berätta för någon annan hur denne ser ut annat än att ge komplimanger angående egenskaper, prestationer eller annat. Givetvis ger man människor i sin närhet konstuktiv kritik, man kan ge smakråd och man SKA vara ärlig, det är alltså inte vad jag talar om eller vill förneka. Dock anser jag inte det ligga någon plikt i att berätta för någon att man anser denne vara exempelvis otroligt smal, för tjock, för si eller för så. Slänga ur sig "oj, vilka stora öron du har", "vilken leverfläck du har i pannan" eller "Är det där celluliter". I min värld handlar dessa kommenterar inte om ärlighet eller att vara vänlig. DU kan inte dirket göra något åt att någon annan anser dina öron vara stora, Du kanske inte anser dem vara det, Du kanske älskar att de är just det eller bara inte bryr dig om hur de ser ut, alls. Men kanske får ett flertal kommenterar, om samma kroppdel, ärr eller liknande, dig att haja till, stanna upp och börja fundera/fokusera mer? Kanske går du hem och speglar vänster skinka, granskar och tänker att "Jo, nog är det nog lite celluliter där trots allt"? Och när nästa påpekar det börjar du fundera över huruvida du ska ställa dig till dessa? De verkar störa din omgivning, kanske borde de också störa dig?
I annat fall vet du mycket väl hur du ser ut? Du har sidor du är nöjd med och säkerligen sidor hos dig själv Du skulle vilja ändra på om du fick möjligheten? En ännu större anledning till att ingen behöver berätta fakta OM dig, till dig. Åtminstone tror jag att vi alla, mer eller mindre, är i den situationen oavsett hur vi är, hur vi ser ut eller vart vi befinner oss i livet. Vissa bryr sig mer, andra mindre, men; Det finns inte ett sätt, ingen specifik åsikt som är just korrekt. Det finns heller inte någon människa som har rätten att vara mer eller mindre nöjd med sig själv, utifrån ett specifikt utseende. Vi har alla oss själva att utgå ifrån, alla olika tyckte, smak, känslor och livssituationer. I mina ögon kanske de öron som i din värld är gigantiska, är små? Jag kanske anser att stora öron är superfint, medan du anser det vara mindre attraktivt - eller så bryr jag mig inte ens? Vi är olika.
Vad jag vill komma fram till är att Vi inte bör kommentra andras utseenden/egenskaper/prestationer etc utan ett adjektiv. Ett "Har du färgat håret?" följt av ett "Ok" till ett jakande svar lämnar troligtvis ett fundersamt huvud till övers? Tyckte han/hon att det var fint? Var det fult? Istället för ett "Gud vad fin du är i håret! Har du färgat det?" där man förstår innebörden av frågan. Håller ni med mig? Givetvis bryr sig inte alla, men jag utgår från den värld vi lever i, en värld med mycket osäkerhet, människor med dålig självkänsla och den ständiga strävan efter att vara bättre. Det kostar så lite att tänka sig för, att vara lite tydligare eller i vissa situationer, vara tyst snarare än otrevlig. För vart föds egentligen komplexen? I media, hos betraktaren eller av normer? När någon uppmärksammar något vi ser som vår brist men valt att blunda lite för, hoppats att ingen annan ser? Det räcker kanske med det vi skapar hos oss själva - Vi behöver inte mer? Tvärtom.
"Och där satt hon på bryggan och frös, blott 5 år gammal, när de där orden nådde henne för första gången. Den äldre tjejen stirrade förbluffat på henne, kände lite, ifrågasatte. Hon vände sig sedan mot sin mor för att fråga vad det där 'gåshud' betydde, och stirrade sedan stint ner på sina armar efter att ha fått det besvarat. Nu såg hon; De tätvuxna, ljusa hårstråna nästan vajade i den kyliga sommarbrisen, bröt av mot den lätt solkyssta huden, lyste med sin definitiva närvaro? "Vad långa de var" tänkte den lilla tjejen för sig själv, långa och tydligen väldigt många. Det var den dagen någon för första gången talade om för henne att hon hade onormalt mycket hår på armarna. Det var den dagen hon förstod att det inte ansågs fint. Ja, jag var bara 5 år gammal när den där tjejen gav mig komplex för mina håriga armar. Hon var den första att uppmärksamma, första, men hon skulle defnitivt komma att vara precis som ett av alla hårstrån, en i mängden. För trots mina 21 år och det faktum att just vuxna människor utgör majoriteten av min omgivning, får jag fortfarande det påpekat för mig än idag. I ett "oj eller en beröring", ibland i ett rent konstaterande, som om jag inte visste det själv? Som om jag under mina 21 år inte kollat ner på min egen kropp? Ha. Idag kunde jag inte bry mig mindre om dem. Jag har även mycket hår på huvudet, vilket jag älskar. Och jag kan vaxa, raka eller bara låta dem vara? Men de stör mig ändå inte mer. Jag har accepterat dem, vant mig och i perspektiv kunde några ynka hårstrån inte vara mindre oviktiga. Jag tänker inte på dem, ser dem inte som något ovanligt, konstigt eller fult och jag hör själv, när jag nu skriver om dem, att det låter som jag har en hel päls där, vilket jag absolut inte har. Det är några hårstrån, några ljusa tunna stån, men de är inte ett par helt kala armar som på många andra. Just nu kollar jag en extra gång på mina armar och kan inte förmå mig att förstå hur jag som liten kunnat lägga minsta energi på dessa små hår, än mindre hur någon annan kunnat göra det. Tänk om dessa människor valt att betrakta utan att informera mig; Då hade jag nog inte ägnat en enda sekund åt dessa jäkla armar. Armar som faktiskt blir rätt bruna, som faktiskt har en form jag gillar. Hår som gör att jag har långt, tjockt hår på huvudet också? Som är en del av mig. "Kanske jäkligt korkat av mig? Än mer, av dem". (Försökte hitta en bild på min arm...)
11 maj / Snack o'clock.
Likaväl som jag älskar frukost, älskar jag givetvis mellis (som jag, trots mina 21 år, fortfarande kallar det!) då det är samma typ av "mat". Plättar av olika slag, kvargröror, olika typer av gröt, toasts, mackor, omelett, topping i mängder och så lite frukt och bär? Listan kan nog, för att överdriva litegrann, göras meterlång. Jag har sedan barnsben alltid ätit mellis och fika på eftermiddagen, då av olika slag och jag skulle aldrig missa den där "snack o'clock" - aldrig. Äter ni mellis? Kanel- och kokosstekta äpplen med keso och topping, bananpannkakor med kvarg och nötter, riskakor med mandelsmör och gojibär, äggröra, kalkon och avokado eller egna bars på stående fot? Jag fick i början av året en kommentar om att visa bilder och tipsa om bra mellanmål/frukostar, något jag började fila på och aldrig färdigställde. Mycket dåligt av mig! Skärpning, mer fotning och ett inlägg snarast är väl vad jag bör försöka åstadkomma? Men tillsvidare får ni njuta av dessa som just nu färdas mot min lilla mage. Bam!
11 maj / Insnöad i maj?
10 maj / "Med cancer överallt?"
Att lite mat och lite vänner kan utgöra en sån fin kombination? Som den där handen i handsken kanske? Fredagskvällen gick i mysets-tecken på altanen. Intill tända ljus, en bit mat och goda vänner njöt jag till fullo av ordet "helg" som just knackat på dörren. Och jag förundras inte över någon speciell, över 'kändisar', avundas aldrig med svart blick; Men jag inspireras av de som kämpar för det de tror på, för att uppfylla sina drömmar, har lite go' - lyckas. De som lägger ner tid på något och ger sig fan på? Jag blir så inspirerad av dem, vänner som har hjärna för både en och tio, ambitioner för hundra? Grymma vänner. Och i samma veva vet fröken hypokondriker vem hon frenetiskt skall skriva till när cancer drabbar henne både här och där? Ha. För nog har hon haft allt och lite till? Såklart.