idaacarleborn.blogg.se

13 maj / "Om att plantera komplex?"

 

"Och där satt hon på bryggan och frös, blott 5 år gammal, när de där orden nådde henne för första gången. Den äldre tjejen stirrade förbluffat på henne, kände lite, ifrågasatte. Hon vände sig sedan mot sin mor för att fråga vad det där 'gåshud' betydde, och stirrade sedan stint ner på sina armar efter att ha fått det besvarat. Nu såg hon; De tätvuxna, ljusa hårstråna nästan vajade i den kyliga sommarbrisen, bröt av mot den lätt solkyssta huden, lyste med sin definitiva närvaro? "Vad långa de var" tänkte den lilla tjejen för sig själv, långa och tydligen väldigt många.

Jag har skrivit om detta förut, berört ämnet komplex och det faktum när andra planterar in dem hos än. I 'fredagspodden' talade Hanna och Amanda om dessa kommentarer som vissa människor ständigt spyr ut, helt utan eftertänksamhet? Eller kanske främst med en baktanke; Tanken på att såra, trycka ner, förvirra för att försöka stärka sig själva, hävda sig i sina egna besvär, sin osäkerhet? Att belysa någons utseende, egenskaper etctetera, på ett otydligt eller elakt sätt anser jag vara direkt vidrigt och främst väldigt onödigt.Jag förstår inte varför jag som människa skulle behöva berätta för någon annan hur denne ser ut annat än att ge komplimanger angående egenskaper, prestationer eller annat. Givetvis ger man människor i sin närhet konstuktiv kritik, man kan ge smakråd och man SKA vara ärlig, det är alltså inte vad jag talar om eller vill förneka. Dock anser jag inte det ligga någon plikt i att berätta för någon att man anser denne vara exempelvis otroligt smal, för tjock, för si eller för så. Slänga ur sig "oj, vilka stora öron du har", "vilken leverfläck du har i pannan" eller "Är det där celluliter". I min värld handlar dessa kommenterar inte om ärlighet eller att vara vänlig. DU kan inte dirket göra något åt att någon annan anser dina öron vara stora, Du kanske inte anser dem vara det, Du kanske älskar att de är just det eller bara inte bryr dig om hur de ser ut, alls. Men kanske får ett flertal kommenterar, om samma kroppdel, ärr eller liknande, dig att haja till, stanna upp och börja fundera/fokusera mer? Kanske går du hem och speglar vänster skinka, granskar och tänker att "Jo, nog är det nog lite celluliter där trots allt"? Och när nästa påpekar det börjar du fundera över huruvida du ska ställa dig till dessa? De verkar störa din omgivning, kanske borde de också störa dig? 

I annat fall vet du mycket väl hur du ser ut? Du har sidor du är nöjd med och säkerligen sidor hos dig själv Du skulle vilja ändra på om du fick möjligheten? En ännu större anledning till att ingen behöver berätta fakta OM dig, till dig. Åtminstone tror jag att vi alla, mer eller mindre, är i den situationen oavsett hur vi är, hur vi ser ut eller vart vi befinner oss i livet. Vissa bryr sig mer, andra mindre, men; Det finns inte ett sätt, ingen specifik åsikt som är just korrekt. Det finns heller inte någon människa som har rätten att vara mer eller mindre nöjd med sig själv, utifrån ett specifikt utseende. Vi har alla oss själva att utgå ifrån, alla olika tyckte, smak, känslor och livssituationer. I mina ögon kanske de öron som i din värld är gigantiska, är små? Jag kanske anser att stora öron är superfint, medan du anser det vara mindre attraktivt - eller så bryr jag mig inte ens? Vi är olika.

Vad jag vill komma fram till är att Vi inte bör kommentra andras utseenden/egenskaper/prestationer etc utan ett adjektiv. Ett "Har du färgat håret?" följt av ett "Ok" till ett jakande svar lämnar troligtvis ett fundersamt huvud till övers? Tyckte han/hon att det var fint? Var det fult? Istället för ett "Gud vad fin du är i håret! Har du färgat det?" där man förstår innebörden av frågan. Håller ni med mig? Givetvis bryr sig inte alla, men jag utgår från den värld vi lever i, en värld med mycket osäkerhet, människor med dålig självkänsla och den ständiga strävan efter att vara bättre. Det kostar så lite att tänka sig för, att vara lite tydligare eller i vissa situationer, vara tyst snarare än otrevlig. För vart föds egentligen komplexen? I media, hos betraktaren eller av normer? När någon uppmärksammar något vi ser som vår brist men valt att blunda lite för, hoppats att ingen annan ser? Det räcker kanske med det vi skapar hos oss själva - Vi behöver inte mer? Tvärtom. 

"Och där satt hon på bryggan och frös, blott 5 år gammal, när de där orden nådde henne för första gången. Den äldre tjejen stirrade förbluffat på henne, kände lite, ifrågasatte. Hon vände sig sedan mot sin mor för att fråga vad det där 'gåshud' betydde, och stirrade sedan stint ner på sina armar efter att ha fått det besvarat. Nu såg hon; De tätvuxna, ljusa hårstråna nästan vajade i den kyliga sommarbrisen, bröt av mot den lätt solkyssta huden, lyste med sin definitiva närvaro? "Vad långa de var" tänkte den lilla tjejen för sig själv, långa och tydligen väldigt många. Det var den dagen någon för första gången talade om för henne att hon hade onormalt mycket hår på armarna. Det var den dagen hon förstod att det inte ansågs fint. Ja, jag var bara 5 år gammal när den där tjejen gav mig komplex för mina håriga armar. Hon var den första att uppmärksamma, första, men hon skulle defnitivt komma att vara precis som ett av alla hårstrån, en i mängden. För trots mina 21 år och det faktum att just vuxna människor utgör majoriteten av min omgivning, får jag fortfarande det påpekat för mig än idag. I ett "oj eller en beröring", ibland i ett rent konstaterande, som om jag inte visste det själv? Som om jag under mina 21 år inte kollat ner på min egen kropp? Ha. Idag kunde jag inte bry mig mindre om dem. Jag har även mycket hår på huvudet, vilket jag älskar. Och jag kan vaxa, raka eller bara låta dem vara? Men de stör mig ändå inte mer. Jag har accepterat dem, vant mig och i perspektiv kunde några ynka hårstrån inte vara mindre oviktiga. Jag tänker inte på dem, ser dem inte som något ovanligt, konstigt eller fult och jag hör själv, när jag nu skriver om dem, att det låter som jag har en hel päls där, vilket jag absolut inte har. Det är några hårstrån, några ljusa tunna stån, men de är inte ett par helt kala armar som på många andra. Just nu kollar jag en extra gång på mina armar och kan inte förmå mig att förstå hur jag som liten kunnat lägga minsta energi på dessa små hår, än mindre hur någon annan kunnat göra det. Tänk om dessa människor valt att betrakta utan att informera mig; Då hade jag nog inte ägnat en enda sekund åt dessa jäkla armar. Armar som faktiskt blir rätt bruna, som faktiskt har en form jag gillar. Hår som gör att jag har långt, tjockt hår på huvudet också? Som är en del av mig. "Kanske jäkligt korkat av mig? Än mer, av dem".  (Försökte hitta en bild på min arm...)

har just hittat till din blogg, riktigt läsvärd, keep up the good work! :)