21 februari / I ren & skör vrede;
'Och medan hjärtat likt förbannat slog för att hålla henne på fötter, såg hon hur knogarna vitnade mot den breda dörrkarmen. Det var som om hon klamrade sig fast där i hopp om att den skulle rädda henne. Rädda henne från den skada som redan var skedd?
Och till ljudet av ett skrikande inre, ett brustet hjärta, en film om dem, himlade hon förbrilt med ögonen för att inte låta svärtan få övertag. En kamp hon vann...
Tom, urholkad på innehåll, utan organ men ändå med ett trasigt hjärta, låg hon länge vaken och stirrade ut i nattens mörker medan saltvattnet sved intill huden. Fan!
Du togs ifrån mig den natten - den natten för exakt fyra år sedan'.
Och jag sväljer hårt medan knogarna åter vitnar då jag krampaktigt knyter näven i ren och skör vrede. Ett öppet sår som aldrig tycks läka, en livs sorg fylld av gränslös kärlek.
"Du var så god, du var så glad - du väcker bara vackra minnen..." inledde dikten i tidningen veckan därpå. Och jag ler medan tårarna nu strilar ner mot kudden. För det gör du, du väcker bara vackra minnen. Min innerligt älskade och oerhört saknade - min fina. Jag älskar dig så mycket.
Din Ida ,
Kommentarer
Trackback