idaacarleborn.blogg.se

Dagarna springer förbi mig medan jag står anfådd kvar och ser dess rygg i fjärran?
Andas. Försöker ta in. Njuter. Åh, jag vill bara vara. Vara såhär så mycket större del av året.
För samtidigt som jag blir som mest inspirerad här; till livet, till framtid, till äventyr, blir jag också som latast. I ett "fan, det är ju det här som är livet - vad håller vi på med?"

Vi arbetar liksom bort allting för att kunna leva. Låter livet passera utanför fönstret till en tegelbyggnad, i en skolbok. Framför en dator eller i fikarummet på kontoret? Livet springer ifrån oss likt dagarna vars rygg jag nu ser i fjärran. Och vi, vi låter dem vara? För kanske får vi sådana veckor nästa år igen. Om vi har tur? 'Andas, andas' .