9juni // Tusen tårar.
Tre år, miljoner skratt och tusen avslutande tårar för oss.
Kanske är det ett alternativ att sammanfatta mina gymnasieår på. Jag är så glad och samtidigt så himla ledsen just nu, ledsen för att jag inte kommer att få träffa mina fina klassisar varje dag, det som varit helt underbart. Vi har kämpat tillsammans och jag anser att varenda en av oss är så jäkla grym som tagit sig igenom tre sjuka "pluggår" på Kungshögaskolan - för det har varit otroligt mycket, mer än många säkerligen kan föreställa sig. Men vi gjorde det och jag är stolt, över er och över mig själv. Igår hade jag den bästa dagen i mitt liv och jag insåg då att jag för alltid skulle kunna leva på en traktorsvagn med mitt Sp09B för det var en helt sjuk känsla jag kände just då. Och när vi i solen sjöng med till raden "I can never leave the past behind.." grät jag hysteriskt och kramades för mitt liv. Åh - älskade, älskade vänner. Hur ska ett tack någonsin räcka till? Kunna beskriva vad jag känner gentemot er? Jag vill leva om allt det fina, leva om det med er. Kombinationen av oss må vara den bästa kombinationen i världen. Visst har vi varit för mycket emellanåt, för lika & för starka som individer. Men damn.
Håret på armarna ställer sig upp just nu och inom mig försvinner orden jag letar efter spårlöst. Det är inte tillräckligt, men jag tänker uttala orden som ett försök; Tack som fan. Vi ses snart för fler 'noveller' och massor bilder. Jag måste bara försöka ta in vad som precis hänt i mitt liv och klura ut vad jag känner just nu.
