26april // Det bästa fel jag någonsin haft;
Hjärtat hade nog aldrig slagit så hårt i mitt bröst. Det var som om det snart skulle flyga ur mig och ner i asfalten där jag gick. Kanske skulle det därefter hoppa ifrån mig längs vägen, låta mig springa efter? Det skulle jag inte klara. Mina ben förmådde knappt att röra sig, precis så nervös var jag, förlamad. Och skulle inte hjärtat springa, skulle det säkerligen krossas mot den hårda asfalt som befann sig under mina nu så veka knän. Kanske skulle det falla i bitar för att aldrig någonsin kunna byggas ihop igen? Kanske skulle det åtminstone vara mindre smärtsamt än om du gjorde det, än om du krossade det.
Benen bar mig trots allt längs gatan medans huvudet lekte med mig, frågade mig för hundrade gången vad jag höll på med, skrek bittra ord om att vända hem. Det gjorde jag inte. Utan att lyssna på huvudets förmaningar fortsatte benen istället bära mig framåt medan mitt psyke inte förmådde att förstå vad jag var påväg att tillåta mig själv. Hur skulle vi sluta? Är det någonsin värt att riskera sig själv, en vänskap, för lite ynklig kärlek? Att lägga sitt hjärta i någon annans händer så att denne kan välja att kasta med det om den så vill? Tänk om du skulle stampa på det. Fan vad det skulle göra ont. Vi som aldrig har plåster hemma - det skulle jag aldrig hinna laga innan det var försent. Apoteket är ju stängt och .. du öppnade dörren.
Jag ångrar det inte en sekund. Du kysste mig den dagen - den mjukaste, ömmaste kyssen i mitt liv. Och jag trodde att det var en myt, att det kan svarta för ögonen, men jag hade fel. Jag som hatar att ha fel.
"Det där var det bästa fel jag någonsin haft".
