27juni // Behövde dig
Du tittade på mig med en värmande blick, berättade för mig att jag hade vackra ögon.
Jag kunde inte undgå att skrattade högt av förvåning samtidigt som jag funderade över vilken färg de egentligen hade, mina ögon. Det tog tid att nå resultat, finna svar och trots det var resultatet inte vad jag väntat mig. Kanske var de grå, eller gröna? Jag hade ingen aning, men det sista jag kunde tänka mig var att de var vackra. Du fortsatte att påstå motsatsen, berättade att de lyste klarblå emot dig emot dig, fick mig att skratta igen. Jag väntade på att du skulle säga något mer ironiskt, kanske skratta med mig, sopa undan det du sagt. Det gjorde du aldrig. Du menade det och jag kunde inte förstå vad du såg i dem. Mina ögon. Kanske var de grå eller gröna? Jag hade ingen aning, men det sista jag kunde tänka mig var att de var vackra.
När jag for förbi spegeln den kvällen kunde jag se hur något reflekterades mot den då oputsade, dimmiga rutan som jag dag in och dag ut mött min egen bild i, konfronterats med mig själv i? Jag kunde se hur två lysande blå ögon iaktog mig, stirrade på mig, och jag kunde inte undgå att stirra tillbaka på dem. De överraskade mig, fick mig att öppna munnen och häpna av förvåning. De var varken grå eller gröna, jag visste precis vad de var. De var blå, precis som du berättat för mig, och det sista de var, var inte att vara vackra. De lyste emot mig, fick hela mig att lysa.
Jag hade iaktagit mig själv i den spegeln varje dag, hela mitt liv. Trott att jag mött mig själv, misstagit mig.
Jag behövde ingen spegel för att se mig själv och den jag var.
Jag behövde dig.
