14juni // Att fånga lycka;
Hjärtat dunkade i bröstet som aldrig förr och jag kikade förbrilt omkring mig för att försäkra mig om att omvärlden inte kunde förmå att höra dess vilda slag. Det gjorde dem inte. Det var bara jag. Samtidigt var det som om jag såg dem ur ett annat perspektiv, från en högre höjd, en annan värld. Var jag där? Och medans vi tog upp våra händer i ett sista 'High five' gick kalla kårar längs min kropp, någon skrek inuti mig - skrek att det händer nu. Hjärnan vägrade att ta emot dess signaler och jag förblev förvirrad. Läpparna darrade av skräck blandad förtjusning medan jag upprepade de ack så sanna orden; 'Det händer nu'. Och det gjorde det. Utan att jag visste ordet av spelades vår sång på högsta volym och vi skrek. Sprang och skrek som aldrig förr. Det hände då och jag har fortfarande inte lyckats få hjärnan att förstå. Vi tog studenten den dagen, den dagen för snart en vecka sedan. Och hjärtat dunkar som aldrig förr när jag tänker den tanken - att jag inte kommer att få omges av dem varje dag.
