10 september / tar livet till nästa nivå?
Nervositeten som idag tog vid när doktorn, efter röntgen, kom in och kopplade in dropp. När det tog ännu fler prover, odlingar och när "du kanske måste stanna här" susade genom den sterila lokalen. Tänk Om. Tänk om de upptäckt att det inte är en vanlig lunginflammation vi talar om? Tänk om de skulle kasta ett annat besked rakt i ansiktet på mig. Som om de kastar något äckligt jag inte vill fånga, vägrar. Det finns så många tankar som hinner vina genom en liten kropp i stunder när man inte ens känner igen sig själv. När kroppen skriker, bultar och viker sig.
Lunginflammation Delux. Som för att ta 1,5 veckas förkylning till en ny nivå? Som för att kasta en efterlängtad morgondag i sjön, förlora helgens kvällsjobb & låta kroppen gå in i vila fas 3? Ha. Samtidigt som Wikipedia skvallarar om att "lunginflammation är ytterst sällsynt att få mer än en gång" hamnar jag just inom den kategorin. Sällsynt? Dock utan ett uns av stolthet.
Det finns så mycket värre saker än en liten lunginflammation. Och under dagen, där jag inte ens orkat stå på mina egna ben, har alla tankar gått till dig. Du skulle delat med dig. Delgivit oss din smärta, din ångest - ditt helvete. Det finns så mycket jag vill fråga. Jag vill krama om dig, spela kärleken på repeat. Om benen viker sig av detta, om kroppen inte bär och huvudet vänder världen upp och ner? Känns det än mer påtagligt att det Du gått igenom är utom denna värld; att det så många kämpar sig igenom är ett helvete. Man ska vara glad för varje frisk dag. För ett huvud som möter dagens ljus, ben bär än mot blöt asfalt, för en kropp som orkar leva; känna glädje, hunger, som har energi för allt vad livet erbjuder. Jag kan inte förmå mig att förstå de som misshandlar sig själva. För om vi inte har hälsa, vad har vi egentligen kvar?
Kommentarer
Trackback