19 mars / "När delar av världen tappat omdömet?"
"Om hon gör si och ser ut så, kommer jag bli precis likadan om jag tar efter. Jag orkar inte leva på kvarg eftersom jag inte tycker om det, men vafan, man blir ju snygg av det och tonfisk kan man ju trycka trots att man klöks. Undrar också hur allergisk jag är emot nötter, egentligen? För det ska ju vara bra att äta. Och inte ska man äta efter klockan 18 heller, eller var det 19? Någon annan skrev 22? Det måste jag ta reda på. Tungt ska man köra också, undrar vad det är? Kanske måste läsa hur tungt alla andra kör, för vad som passar mina mål och förutsättningar är ju oväsentligt? Och de där morgonpromenaderna innan frukost som man ska gå. Jag som alltid börjar kl 06...Bäst att ställa klockan på 03 då kanske? Såg även en tjej med långt hår, måste kolla med henne HUR man får sånt hår. Har hon ketchup i håret när hon sover, ja, då är det väl bara att köpa en flaska? Utan socker då kanske, för håret kanske suger upp sockret och ger mig sötsug igen? OH" .
Nog förstår ni min ironi, nog kan ni läsa mellan dessa rader - se min glimt i ögonvrån och le lite? Åtminstone är det min förhoppning när jag nu skriver något så galet som "alldeles för många har helt tappat omdömet".
Jag älskar att inspireras av andra människor, av bilder, av prestationer, av ut- och insida. Av människor som vågar, som uppnår, som är sig själva. Som tror och som kämpar - ja, jag älskar att just inspireras och kan finna inspiration i en mängd olika saker. Men som jag tidigare skirvit; "Det är skillnad på att inspireras och att jämföra sig med någon annan". I och med flöden på instagram, bloggar och media känns det som alldeles för många har tappat bort sin egen vilja, sitt omdöme, ja kanske sig själva? I kommentarsfältet skriker människor efter råd att slaviskt följa, utan att fråga sig själva varför, hur det passar just dem eller hur de mår av det? Ja, åtminstone många. Att inspireras tycker jag är underbart. Det är liksom, inspirerande? Men (ni hörde nog min tråkiga underton?) när det går så långt att (främst) unga tjejer helt åtsidosätter sig själva och slaviskt förlitar sig på andra har det gått lite snett, enligt min mening. Vi måste förstå att vi är olika; vi har olika gener, olika förutsättningar både gällande livets alla olika prestationer vare sig det gäller lärande, fysik eller psyke och därför kommer vi heller inte bli likadana, för att vi väljer att agera lika.
Jag har rätt lätt att lära, presterar bäst under press och har höga ambitioner. Jag gör inget oförberett och jag nöjer mig inte med 'ingenting'...Det är sådan jag är. Under min skoltid kunde jag ibland sucka över ett VG+ (som det då hette. Börjar bli gammal?!) vilket kunde göra en klasskamrat eller två irriterad, för att sedan snäsa något om att det faktiskt var bra, med sur underton och svart blick. Ja, det är ett superbetyg, MEN om jag inte ägnat tid inför ett prov, inte gjort MITT bästa och då skriver ett VG+ när jag enkelt kunde fixat ett MVG bara jag öppnat boken en dag tidigare, lagt ner en timma extra, ja då kanske det inte var något jag i efterhand var nöjd med? Samtidigt kanske någon annan har all rätt att klappa sig på axeln över ett väl kämpat Godkänt då den presterat SITT bästa? Ni förstår nog min poäng. Vi är alla olika.
Jag äter alltid en brakmiddag vid halv elva på kvällen, då jag arbetar kväll, vilket jag gör flera gånger i veckan. Och arbetar jag inte sent, äter jag ändå något precis innan läggdags i alla fall, just för att det är gott med något framför tv:n och jag älskar den typen av snacks. Så varför skulle jag sluta med det bara för att det exempelvis står på en blogg att "man inte skall äta si och så dags"? Det funkar utmärkt för mig och det är väl ändå det som spelar roll? Jag äter massa fett jordnötssmör bombat med kalorier, varje dag. Till frukost, på mackor intill lunchen, på mellanmålet & på kvällsmålet..."Man skall äta lagom med fett" skriver någon och vad lagom är, är upp till var och en? (att överäta EN vara är väl dock inget att rekommendera, men ni förstår!) Jag har en natuligt låg fettprocent på min kropp och ser inte varför jag skulle sluta med något som får mina smaklökar att slå volter, för att någon annan dietar och steker kycklingen i vatten? För att grannen bantar eller någon slår pekpinnen i bordet och säger hur man "ska" göra. De där "ska" och "borde" är ofta individuellt.
Det finns ren fakta, exempelvis att det är farligt att röka, att UV-strålning skadar och kan framkalla cancer etcetera, men det finns även områden där man måste granska sig själv och se vad man egentligen vill med det man gör, varför man gör det och hur det funkar för just än själv. Vissa människor har turen (enligt min åsikt!) att enkelt få det där meterlånga svallet, andra kan kämpa med inpackning och oljor utan framgång. Någon behöver läsa inför provet/tentan i veckor och andra lagrar faktan direkt? VI är olika. Tro inte att du inte vet, tro inte att du inte är god nog. Granska dig själv, se till dina förutsättningar och låt inspiration just förbli inspiration. "Inspiration som du tar åt dig och omformar för ditt bästa" - Låt dig inspireras utan att jämföra i negativ bemärkelse. Och somna för bövelen inte med ketchup i håret denna onsdagkväll. Det var nog bara ett överdivet påhitt, en dum liknelse, av något slag.
Nog förstår ni min ironi, nog kan ni läsa mellan dessa rader - se min glimt i ögonvrån och le lite? Åtminstone är det min förhoppning när jag nu skriver något så galet som "alldeles för många har helt tappat omdömet".
Jag älskar att inspireras av andra människor, av bilder, av prestationer, av ut- och insida. Av människor som vågar, som uppnår, som är sig själva. Som tror och som kämpar - ja, jag älskar att just inspireras och kan finna inspiration i en mängd olika saker. Men som jag tidigare skirvit; "Det är skillnad på att inspireras och att jämföra sig med någon annan". I och med flöden på instagram, bloggar och media känns det som alldeles för många har tappat bort sin egen vilja, sitt omdöme, ja kanske sig själva? I kommentarsfältet skriker människor efter råd att slaviskt följa, utan att fråga sig själva varför, hur det passar just dem eller hur de mår av det? Ja, åtminstone många. Att inspireras tycker jag är underbart. Det är liksom, inspirerande? Men (ni hörde nog min tråkiga underton?) när det går så långt att (främst) unga tjejer helt åtsidosätter sig själva och slaviskt förlitar sig på andra har det gått lite snett, enligt min mening. Vi måste förstå att vi är olika; vi har olika gener, olika förutsättningar både gällande livets alla olika prestationer vare sig det gäller lärande, fysik eller psyke och därför kommer vi heller inte bli likadana, för att vi väljer att agera lika.
Jag har rätt lätt att lära, presterar bäst under press och har höga ambitioner. Jag gör inget oförberett och jag nöjer mig inte med 'ingenting'...Det är sådan jag är. Under min skoltid kunde jag ibland sucka över ett VG+ (som det då hette. Börjar bli gammal?!) vilket kunde göra en klasskamrat eller två irriterad, för att sedan snäsa något om att det faktiskt var bra, med sur underton och svart blick. Ja, det är ett superbetyg, MEN om jag inte ägnat tid inför ett prov, inte gjort MITT bästa och då skriver ett VG+ när jag enkelt kunde fixat ett MVG bara jag öppnat boken en dag tidigare, lagt ner en timma extra, ja då kanske det inte var något jag i efterhand var nöjd med? Samtidigt kanske någon annan har all rätt att klappa sig på axeln över ett väl kämpat Godkänt då den presterat SITT bästa? Ni förstår nog min poäng. Vi är alla olika.
Jag äter alltid en brakmiddag vid halv elva på kvällen, då jag arbetar kväll, vilket jag gör flera gånger i veckan. Och arbetar jag inte sent, äter jag ändå något precis innan läggdags i alla fall, just för att det är gott med något framför tv:n och jag älskar den typen av snacks. Så varför skulle jag sluta med det bara för att det exempelvis står på en blogg att "man inte skall äta si och så dags"? Det funkar utmärkt för mig och det är väl ändå det som spelar roll? Jag äter massa fett jordnötssmör bombat med kalorier, varje dag. Till frukost, på mackor intill lunchen, på mellanmålet & på kvällsmålet..."Man skall äta lagom med fett" skriver någon och vad lagom är, är upp till var och en? (att överäta EN vara är väl dock inget att rekommendera, men ni förstår!) Jag har en natuligt låg fettprocent på min kropp och ser inte varför jag skulle sluta med något som får mina smaklökar att slå volter, för att någon annan dietar och steker kycklingen i vatten? För att grannen bantar eller någon slår pekpinnen i bordet och säger hur man "ska" göra. De där "ska" och "borde" är ofta individuellt.
Det finns ren fakta, exempelvis att det är farligt att röka, att UV-strålning skadar och kan framkalla cancer etcetera, men det finns även områden där man måste granska sig själv och se vad man egentligen vill med det man gör, varför man gör det och hur det funkar för just än själv. Vissa människor har turen (enligt min åsikt!) att enkelt få det där meterlånga svallet, andra kan kämpa med inpackning och oljor utan framgång. Någon behöver läsa inför provet/tentan i veckor och andra lagrar faktan direkt? VI är olika. Tro inte att du inte vet, tro inte att du inte är god nog. Granska dig själv, se till dina förutsättningar och låt inspiration just förbli inspiration. "Inspiration som du tar åt dig och omformar för ditt bästa" - Låt dig inspireras utan att jämföra i negativ bemärkelse. Och somna för bövelen inte med ketchup i håret denna onsdagkväll. Det var nog bara ett överdivet påhitt, en dum liknelse, av något slag.
Kommentarer
Trackback